Mina skor kändes tunga, mot den lätta, ny fallna snön. Det kändes rätt kallt i luften också. Det snöade.  Inte så konstigt eftersom det var mitt i December Den trettonde December, en fredag.

 Jag gick som i trans, omedveten om åt vilket håll mina fötter styrde mig. Jag visste inte hur länge jag hade gått, eller hur långt. Jag uppfattade ingen tid. Tiden var betydelselös just nu. Det ända som betyder nått var han. Och han var försvunnen. Han skulle aldrig komma tillbaka.

  Så varför fortsatte jag då att gå? Och varför i en skog där alla träd var döda? Vad hade dödat dom? Varför fanns död åt alla håll jag såg? Det var som dom döda hånade mig idag. Speciellt träden.

 En ekorre sprang framför mina fötter och upp i ett träd på min högra sida. Men jag brydde mig inte. Jag fortsatte bara gå i spåren efter en traktor som kört där någon gång. Spåren bildade min väg bort från verkligheten och staden.

Knak. Jag hade gått så länge under tystnad, så att ljudet - som jag hört - verkade låta väldigt högt. För högt för att vara den lilla ekorren. Jag vände mig långsamt om, och såg rakt in i ett par mörka, varma, bruna ögon. Om jag inte varit så deprimerad och ledsen, hade jag blivit rädd. Han tog försiktigt ett, två steg bakåt. Långsamt, som om han var rädd att skrämma mig. Han var lång, minst 1,80. Hans ljusa, bruna hår fladdrade i vinden. Han såg ut att vara i 16-års åldern, i min ålder. Han såg skrämt på mig, som om han hade sätt ett spöke , vilket verkade vara möjligt i den här döda skogen. Själv, hade jag inge aning om vad mitt ansikte uttryckte för känslor. Jag kände bara känslorna i mig. Sorg.

"Det var inte meningen att skrämma dig." Hans röst var mörk, en klang jag inte kunde minas. Men jag kände igen honom. Han kanske gick på min skola?

"Du skrämde mig inte." Min röst var livlös. När hade jag senast pratat med någon? Han såg på mig med förvirrad min.

"Du ser ganska rädd ut." Påpekade han. Rädd. Måste vara efter det som hände med honom.

"Vem är du?" Frågar jag istället. Jag vill inte tänka på olyckan jag just bevittnat.

"Mia."Han ser forskande på mig när han uttalar mitt namn. "Det är jag, Luckas. Jag har letat efter dig. Så, när jag såg dig gå ut från sjukhuset så följde jag efter dig.” Sjukhuset. Jag har bara vart där efter olyckan, aldrig annars. Jag har aldrig haft en anledning att gå ditt innan... "Jag undrade vad som hade hänt. Med tanke på att du hade tårar i ögonen så verkade det vara ganska allvarligt" Tårar? Dom måste ha torkat innan jag hunnit uppfatta dom. Men Lukas påstående var rätt. Det hade hänt nått allvarligt. Något väldig, väldigt allvarligt. Han var död.

"Vad har hänt?" Upprepar Lukas.

"Lian är död." Så fort jag uttalar hansnamn, känner jag tårarna i mina ögon. Dom går inte att stoppa. Lian, som jag älskade så,  han som var min bästa vän, är borta. Han kommer aldrig tillbaka.

"Vad hände?" Frågar Lukas med sorg i rösten. Jag funderar på att inte berätta. Men Lukas kände Lian lika bra som jag. Det skulle vara elakt att inte berätta.

"En bilist sladdade och Lian omkom." Jag klarade inte egentligen av att prata med hela meningar just nu. Jag klarade inte av någonting egentligen. Jag hörde Lukas flämta till, men såg inget. Mina ögon var fulla av tårar.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag såg återigen ner på ringen jag fått av min morfar i trettonårspresent. Tretton år. Olyckans tal. Du kanske inte är en sådan där “onormal” person som tror på skrock, men jag gör det. Hela min familj gör det, eller i alla fall det som ä...

Kan inget vara normalt? Nu ska du få höra. Imorse när familjen åt frukost, så kom mamma ner i en tyllkjol, strumpbyxor, en knallrosa tröja och lyss-gula örhängen! Det är något min mamma aldrig skulle ha på sig. Min mamma går runt i grå kjol, grå ka...

Hej jag är en tjej på 12 år som heter Clary. Jag gillar bågskytte och läsning. Jag har en lillebror vid namn Isak, han är åtta år och en skrytmåns. Jag har två storebrorsor vars namn är Emil och Ivar, de är tvillingar men har olika viljor, speciellt ...