Mina skor kändes tunga, mot den lätta, ny fallna snön. Det kändes rätt kallt i luften också. Det snöade.  Inte så konstigt eftersom det var mitt i December Den trettonde December, en fredag.

 Jag gick som i trans, omedveten om åt vilket håll mina fötter styrde mig. Jag visste inte hur länge jag hade gått, eller hur långt. Jag uppfattade ingen tid. Tiden var betydelselös just nu. Det ända som betyder nått var han. Och han var försvunnen. Han skulle aldrig komma tillbaka.

  Så varför fortsatte jag då att gå? Och varför i en skog där alla träd var döda? Vad hade dödat dom? Varför fanns död åt alla håll jag såg? Det var som dom döda hånade mig idag. Speciellt träden.

 En ekorre sprang framför mina fötter och upp i ett träd på min högra sida. Men jag brydde mig inte. Jag fortsatte bara gå i spåren efter en traktor som kört där någon gång. Spåren bildade min väg bort från verkligheten och staden.

Knak. Jag hade gått så länge under tystnad, så att ljudet - som jag hört - verkade låta väldigt högt. För högt för att vara den lilla ekorren. Jag vände mig långsamt om, och såg rakt in i ett par mörka, varma, bruna ögon. Om jag inte varit så deprimerad och ledsen, hade jag blivit rädd. Han tog försiktigt ett, två steg bakåt. Långsamt, som om han var rädd att skrämma mig. Han var lång, minst 1,80. Hans ljusa, bruna hår fladdrade i vinden. Han såg ut att vara i 16-års åldern, i min ålder. Han såg skrämt på mig, som om han hade sätt ett spöke , vilket verkade vara möjligt i den här döda skogen. Själv, hade jag inge aning om vad mitt ansikte uttryckte för känslor. Jag kände bara känslorna i mig. Sorg.

"Det var inte meningen att skrämma dig." Hans röst var mörk, en klang jag inte kunde minas. Men jag kände igen honom. Han kanske gick på min skola?

"Du skrämde mig inte." Min röst var livlös. När hade jag senast pratat med någon? Han såg på mig med förvirrad min.

"Du ser ganska rädd ut." Påpekade han. Rädd. Måste vara efter det som hände med honom.

"Vem är du?" Frågar jag istället. Jag vill inte tänka på olyckan jag just bevittnat.

"Mia."Han ser forskande på mig när han uttalar mitt namn. "Det är jag, Luckas. Jag har letat efter dig. Så, när jag såg dig gå ut från sjukhuset så följde jag efter dig.” Sjukhuset. Jag har bara vart där efter olyckan, aldrig annars. Jag har aldrig haft en anledning att gå ditt innan... "Jag undrade vad som hade hänt. Med tanke på att du hade tårar i ögonen så verkade det vara ganska allvarligt" Tårar? Dom måste ha torkat innan jag hunnit uppfatta dom. Men Lukas påstående var rätt. Det hade hänt nått allvarligt. Något väldig, väldigt allvarligt. Han var död.

"Vad har hänt?" Upprepar Lukas.

"Lian är död." Så fort jag uttalar hansnamn, känner jag tårarna i mina ögon. Dom går inte att stoppa. Lian, som jag älskade så,  han som var min bästa vän, är borta. Han kommer aldrig tillbaka.

"Vad hände?" Frågar Lukas med sorg i rösten. Jag funderar på att inte berätta. Men Lukas kände Lian lika bra som jag. Det skulle vara elakt att inte berätta.

"En bilist sladdade och Lian omkom." Jag klarade inte egentligen av att prata med hela meningar just nu. Jag klarade inte av någonting egentligen. Jag hörde Lukas flämta till, men såg inget. Mina ögon var fulla av tårar.

Jag såg återigen ner på ringen jag fått av min morfar i trettonårspresent. Tretton år. Olyckans tal. Du kanske inte är en sådan där “onormal” person som tror på skrock, men jag gör det. Hela min familj gör det, eller i alla fall det som är kvar av den.  Kanske beror skrockfullheten på att min familj är lite annorlunda till skillnad från alla andra familjer, bara kanske.

Jag försöker minnas orden morfar sa när han gav mig ringen.

 “Du får inte tappa bort den här ringen,Elowyn. Hör du det? Den är otroligt viktig nu när ditt halsband inte längre funkar mot förbannelsen”

Jag fingrar lite på halsbandet med en nyckelpiga på som hänger runt min hals. Jag valde att fortsätt att ha på mig den eftersom jag inte hade hjärta att lägga undan den efter alla år. Även fast jag har ringen nu så föredrar jag det icke fungerande halsbandet, eftersom det är det ända jag har kvar av mina föräldrar. Dom drabbades av förbannelsen Jag ryser till där jag sitter i den röda fåtöljen som står i mitt vita rum.

Jag tittar åter igen ner på ringen, min ring, för säker femhundraelfte gången. Vid det här laget har jag redan memorerat den, tusen gånger om. Jag kan varenda del av den, varenda detalj. Det  är en silverring utan brister. På framsidan av ringen sitter en cirkelformad ädelsten, en blå safir. Safiren symboliserar min födelsedag, den 6 mars. Det är för att den bara ska fungera för mig och ingen annan. Det var tre år sedan.

 “Elowyn Garcia! Kan du vara så snäll att svara på frågan?” Jag tittade förbryllat upp och mötts av Gäddan’s alltid lika vresiga blick. Jag försöker förgäves minnas frågan, men det är inte så lätt när man inte ens kommer ihåg vilket ämne man studerar. Denna aktuella minnesförlusten kunde bara betyda en sak. Jag försvann igen.

Inte fysiskt så att mina klasskompisar och Gäddan såg det. För det skulle vara att skolka, och att skolka är i mot reglerna jag har satt upp i mitt huvud för att inte synas för mycket, vilket jag endå gör.

Nej, jag försvinner mer mentalt, som att dagdrömma. Fast till skillnad från alla vanliga människor så försvinner jag helt från rum, tid och plats.

När jag försvinner blir min kropp helt still och min blick tom. Det är i alla fall vad Mirre har berättat. Jag vet ju inte, jag är ju försvunnen.

Det dåliga med att försvinna  är att det tar ett tag att hämta sig när man väl har kommit tillbaka. Det är också  väldigt lätt att förlora sig själv i tankar efteråt. Vilket är anledningen till att det kallas för att försvinna. För precis som med  vanliga  dagdrömmar så drömmer man något medan man är försvunnen.

Mirre sparkar till mig lite lätt på benet under bänken, som en påminnelse om  att Gäddan vill ha ett svar. Jag skakar lite omtumlat på huvudet. Den lilla gesten får Gäddan att sucka. Jag måste ha varit försvunnen länge eftersom Gäddan själv besvarar frågan genom att skriva upp svaret på tavlan.

Det är en ekvation. Matte alltså. Jag kväver en suck. Jag vill inte ge Gäddan mer saker att klaga på.

Som jag sa så finns det dåliga saker med att försvinna, men det finns också bra saker. En bra sak är tillexempel att om man försvinner under lång tid under en lektion, så blir det rast innan man vet ordet av.  Som ett svar på mina tankar ringer det ut. Alla samlar snabbt ihop sina saker och skyndar sig från klassrummet, innan Gäddan hunnit ge oss någon läxa. Ingen vill vara i skolan mer än nödvändigt, nu när den är slut för dagen.

Precis när jag ska gå ut genom dörren till lektionssalen med Mirre, harklar sig Gäddan bakom oss.

 “Elowyn, skulle jag kunna få prata med dig lite?” Det hörs på Gäddans tonfall att det är en befallning och ingen fråga, men att han hellre skulle vilja att jag ignorera honom och fortsatte gå. Men jag vet att för mitt eget bästa så måste jag stanna kvar och lyssna på vad Gäddan har att säga. Jag vet det. Jag hör det i Gäddan’s tankar. Mirre ger mig en medlidsam blick och skyndar ut genom dörren. Jag vänder mig om och förbereder mig på en utskällning för min brist på intresse under lektionen.

 “Visst, om vad?”  frågade jag så lugnt jag kunde, men en ton av osäkerhet smög sig in i min röst. Gäddan, eller Sam som han egentligen heter, märkte det.

 “Dina betyg.” säger han och försöker låta lugnade. Han lyckas inte särskilt bra. Han skjutter upp glasögonen, igen, som halkat ner på nästippen innan han fortsätter  “Dom är...bristfälliga, som det ser ut just nu. Om du vill gå ut nian med bra betyg , måste du jobba bättre på matten.” fortsatte han tveksamt. Det är sällan någon känner sig särskilt bekväm med att prata med mig. Människor är rädda för mig, och det borde dom vara.

 “Hur ser mitt betyg i matte ut just nu?” frågade jag.

 “Just nu ligger du på ett E” svarade han.Toppen Jag suckade tyst för mig själv. Ett E i matte är ungefär som att böna och be om bekymmer i mitt fall. Jag nickade till svar.

 “Om du vill höja det, vilket jag föreslår att du borde, så måste du koncentrera dig mer på lektionerna, Elowyn.” Jag nickade igen, medveten om att jag inte kunde påverka det särskilt mycket.

 “Jag ska försöka. Är det okej om jag går nu?”  frågade jag.

 “Visst. Varsågod.”

Mirre väntade på  mig vid busshållplatsen. Hon vinkade åt mig och jag uppfattade nyfikenheten i hennes blick medan jag gick.

 “Vad ville Gäddan?” frågade hon nyfiket.

 “Inget, bara att jag måste höja mitt betyg i matte.” svarade jag. Anledningen att vi kallar Sam för Gäddan är för att han jämt och ständigt tjatar om när han vann Sverigemästerskapet i fiske för vem vet hur länge sedan. Han hade lyckats fiska upp gamelgäddan påstod han, och där av anledningen till öknamnet. Efter att ha läst hans tankar visste jag att han ljög. Men det är inte direkt något man säger till sin lärare. Om man inte vill att folk ska få veta att man är en häxa.

 “Okej.” svarade Mirre lite besviket, och nyfikenheten slocknade i hennes ögon. “Vad var det för nåt du drömde om under lektionen?” frågade hon.

 “En pojke” svarade jag.

 “Hur gammal var han? Hur såg han ut? Var han snygg? “ frågade Mirre och nyfikenheten glödde i hennes ögon igen. Mirre var så lättpåverkad, så fort killar var inblandade, speciellt dom hon aldrig hört talas om.

 “Han såg ut att vara i vår ålder.” svarade jag medan vi klev på bussen som hade stannat framför oss. “Han hade blont, rakt, kort hår och blåa ögon. Som havet. På din sista fråga så anntar jag att han är det, från ditt perspektiv.”  fortsatte jag medan vi gick och satte oss ner näst längst bak i bussen.

 “Varför drömde du om honom tror du?” frågade Mirre, och nyfikenheten som tidigare bara glödde, brann nu i hennes ögon.

 “Jag vet inte,” svarade jag. “men jag tror att han heter Jasper.”

 “Vilket gulligt namn!” utbrast  Mirre, vilket fick mig att himla med ögonen.

 “Mirre, du tycker att alla namn som börjar på J är gulliga, speciellt killnamn.” påminde jag henne.

 “Ja,och? Alla har vi vårt sätt att se på saker.” svarade hon oskyldigt. Jag kom inte på något vettigt att svara på det.

 “Är det okej om jag följer med dig hem?”  frågade jag. Jag ville inte tänka på pojken jag sett i min vision just nu. Det var något annorlunda med honom.

 “Visst, om du hjälper mig med läxorna.” svarade hon. Jag såg misstänktsamt på henne.

 “Sen när började du gör läxorna?” frågade jag henne. Den tydliga, misstänksamma tonen i min röst fick henne att skratta.  

  “Okej, jag kanske ska hålla mig till mina vanliga rutiner.” svarade hon, medan vi klev av bussen och börjar gå mot hennes hus. Jag höll med. Varje gång Mirre försökte göra läxorna, slutade det alltid i kaos. Senast hon hade försökt att göra dem i en månad, hade hon blivit så stressad att hon glömt mata sin guldfisk Sven. Den stackars fisken fick en enkelbiljett på station Badrummet, spår Toaletten.

“Jag måste berätta något.” sa Mirre allvarligt när vi kommit in på hennes rum.

 “Okej, vad?” frågade jag och undrade vad det var hon kunde vilja berätta. Något viktigt verkade det som  i alla fall

 “Du vet Zach?” frågade hon lite tveksamt. Jag nickade. Zach är den stökigaste killen i klassen. Man måste vara tappad bakom en vagn om man inte visste vem han var, efter allt han hade ställt till med.

 “Jag tror att jag är lite...kär i honom typ.” fortsatte Mirre. Jag stirrade förvånat på henne.

 “Du är kär i Zacharias?” frågade jag förbryllat. Det var det sista jag hade väntat mig.

 “Ja.” svarade hon och jag såg rodnade stiga på hennes kinder, innan hon snabbt kollade ner.  “Lova att du inte säger något till någon!”

 “Jag lovar.” Och när jag lovar något kan jag inte bryta det löftet, tänkte jag för mig själv. Mirre hade inget att oroa sig för.

Senare samma kväll satt jag i min röda fåtölj och funderade på pojken, Jasper, och undrade varför jag fått en vision om honom. Jag tänkte och tänkte men kom inte på något vettigt svar. Kanske för att det inte fanns något. Jag fick visioner om människor hela tiden, och hälften av dom hade aldrig blivit verkliga. Men det var någonting med honom, något jag inte kunde sätta fingret på. Med fasa insåg jag att han  kanske var en Vä….Nej. Det kunde inte vara så. Det var löjligt, och jag skämdes över  att jag ens tänkt tanken. Förhoppningsvis hade  morfar inte hört den. Men tänk om. Tänk om Jasper faktiskt var en Väktare. Nej, han kunde inte vara det, han såg för mänsklig ut. Men tänk om det faktiskt var så att De Tolv sent ut en Väktare för att vakta mig. Tänk om det var Jasper. Om det var så, om Jasper var en Väktare, om han var utsänd för att vakta mig, skulle det betyda att min största fiende, skulle följa efter mig likt som min egen skugga.

Kan inget vara normalt?

Nu ska du få höra. Imorse när familjen åt frukost, så kom mamma ner i en tyllkjol, strumpbyxor, en knallrosa tröja och lyss-gula örhängen! Det är något min mamma aldrig skulle ha på sig. Min mamma går runt i grå kjol, grå kavaj och silvriga, ringörhängen. I vanliga fall.

När det var dags att åka till skolan fick vi veta att bussen inte gick. Pappa skulle skjusa oss i sin ömtåliga jaguar. Han låter aldrig någon åka i den. Aldrig. I vanliga fall brukar bilen vara pärlvit. Idag var den i alla möjliga färger. Inte så konstigt egentligen. Min äldre bror Elias hade ringt sina ”polare” och sagt att de skulle ha en tävling. Pappa blev inte ens arg han sa bara "Ojdå, ja nu syns vi i alla fall."

 Det skulle han aldrig säga om det var jag, eller min tvillingsyster Mia som hade gjort det.

När jag kommer hem från skolan så är det första jag fick höra:"8,9,10. Nu kommer jag! Redo eller inte!"

 Min bror, min mamma, min pappa och min tvillingsyster lekte kurragömma! Kan inget vara normalt?

Hej jag är en tjej på 12 år som heter Clary. Jag gillar bågskytte och läsning. Jag har en lillebror vid namn Isak, han är åtta år och en skrytmåns. Jag har två storebrorsor vars namn är Emil och Ivar, de är tvillingar men har olika viljor, speciellt om man är 15 år och leker med dockor eller ser ut som en luffare. Sen finns två småsystrar som heter Leila, Lea, båda är en plåga för mig men en de sötaste ungarna i skolan, båda har underbara röster, övernaturliga för att tillhöra två sexåringar. tråkmånsarna i familjen är en mamma, enhetsnamn Tinna och en pappa som bär namnet Åke, det är inte mycket att säga om dem. Det var alla om utom min kompis Tilda, vi går i samma skola och klass, det har vi gjort sen dagis.Jag, min familj och Tilda bor i en liten ort med namn Kvicksund. Det finns en hamn, en båtaffär där bredvid, en kiosk med pizzeria en bit bort, en mataffär och en liten skola. Det finns tre stränder, Sanda, lilla sanda och Pottskär, vad jag vet. Det finns även en restaurang vid namn Pappa Jun. Det fanns en gång i tiden en biograf i Kvicksund, men den brann upp för ett tag sen.